Wigs part III

EUROPA, NYA TIDENS PERUKER

(ca 1500e.kr- 1970)

Nästa stora perukperiod varade i ett par hundra år. Den började i Frankrike runt 1500-talet med att det blev modernt bland damerna med stora upptuperade frisyrer, uppbyggda kring kuddar och nät. De var så obekväma att man snart övergick till att raka huvudet och istället bära färdig frisyr i form av peruk. Åter igen så får jag hänvisa till min favorit Elizabeth I av England som sägs ha samlat på ett stort antal ljusröda och blonda peruker.

Populära bland män sägs perukerna ha blivit århundradet därpå eftersom Ludvig XIII (1601-1643) blev skallig redan som 23-åring. Ryktet var att orsaken skulle ha varit syfilis. Sjukdomen var vid det laget så utbredd i Europa att man inte skämdes för den utan betraktade den som galant. De missprydande utslagen dolde man med pannband, moucher och spackel och skalligheten med peruk såklart!

     I England hade peruken en politisk innebörd åren kring revolutionen i mitten av 1600-talet. Genom att bära peruk och galanta kläder visade man att man höll på kungadömet och Charles II. Det gjorde inte puritanerna och de bar inte heller peruk och fick öknamnet rundhuvuden.

En fördel med perukerna var att man kunde ha håret kort under dem, vilket ansågs mycket hygieniskt. Därmed fanns åtminstone en liten chans att slippa löss. Det egna håret under peruken tvättades inte utan avfettades några gånger om året med såpa eller starka lösningar av bla lut och ammoniak, som ibland fick hela håret att falla av.
      Med en tät peruk full av pomada och puder blev förstås de hygieniska fördelarna med kort hår meningslösa. (Puder användes för att göra en peruk matt så att porslinshyn hyn kunde stråla i dess kontrast. Ibland användes det också för färg) När man lyfte av peruken på kvällen tvättade man inte heller bort resterna av oxmärg, mjöl ister osv, Istället började man använda nattmössa, som dels skyddade mot drag, dels mot hungriga råttor och möss. Stora peruker tog man över huvud taget inte av. Damerna sov sittande med råttfällor omkring sig. Det finns en hel del berättelser från 1700-talet om möss som rusat ut när peruker lyfts av för renovering eller byte.

Peruker fanns i alla prisklasser. Ull värmde bra och behöll lockarna även i fuktigt väder. Hästtagel höll också formen bra men var dyrare och dyrast var såklart människohår. Äkta hår var så begärligt att stadsbor var rädd för att släppa ut barnen obevakade, särskilt ljushåriga flickor. Pojkar kunde å andra sidan dra in pengar genom att arbeta åt perukligor som opererade på gatorna. (”Ett par prisexempel: London 1700: En peruk kostade 70 årslöner för en lantarbetare.”) I England ansågs allmänt att en läkare utan peruk inte kunde tas på allvar. Längst överlevde den engelska juristperuken som fortfarande hör till domarnas arbetsklädsel men man har börjat diskutera om det kanske inte är dags att lägga av den. (lol)

Kvinnornas hårbyggen var som mest storslagna på 1770-talet. De kunde vara en meter höga med inbyggda solskydd och miniatyträdgårdar, kompletta med vattenflaskor som bevattnade blommorna. Hårslingorna hölls ihop med ister och talg. Det gick knappt att röra sig med de stora hårkreaktionerna men det var perukerna och den vit sminkade hyn som visade att man hörde till den arbetsbefriade klassen. I sin iver att visa detta utstod man gärna obekvämligheterna som tillkom.   

Marie Antoinette som blev hatad i Frankrike för sina krav på lyx föredrog faktiskt ofta sitt eget hår och pga det  tillbringade hon också dubbelt så mycket tid hos frisören som de andra damerna vid hovet. (I ett brev till London Magazine 1768 berättade en läsare om de svärmar av småkryp han sett när frisören lyft peruken av en dam. Frisören försäkrade då att de inte kunde sprida sig till resten av kroppen eftersom de satt fast i pomadan.)

 

Runt 1900-talet och efter var delar av löshår inne precis i början under ”gibson girl” deceniet (har sktivit om det under viktorianskt hår tidigare) och sedan också under 60-talet (skrev om det i hårspray-inlägget)